Opuscula 17

Herman Schück, Ture Jönsson (Tre rosor): den siste medeltida stormannen (2013). 100 SEK.

Ture Jönsson (Tre rosor) är en förlorare i den svenska historien. Den rollen tilldelades han redan av Gustav Vasas historieskrivare Peder Svart snart efter sin nesliga död. I uttrycksfulla scener drar han det kortare strået gentemot kungen och framstår som en bakåtsträvare och slutligen förrädare.

Det är en effektiv men skev och ofullständig bild. Ture Jönsson var i första hand västgöte, av en ansedd, godsrik släkt med förgrening i Norge och med de tre rosorna i vapenskölden. För honom var den nordiska unionen, med monarken i Danmark, en fullt rimlig statsform.

Hans politiska bana var för tiden ovanligt lång: från det aristokratiska upproret mot Sten Sture d.ä. 1497 till Kristian II:s försök att återta sina riken. Gynnsamma omständigheter förde till höga ämbeten som Västergötlands lagman och rikets hovmästare, dock ej till politiskt inflytande. Hans förmåga att rätta in sig vid regimskiftena har gett honom rykte av ”politisk vinglare”. Själv ansåg han sig strängt iakttaga det feodala samhällets codex för trohetsförhållanden.

Att denne försiktige, erfarne äldre man framstår som initiativtagare till det tidigt avbruta ”västgötaherrarnas uppror” 1529 är en gåta. Lösningen kan till dels sökas i Ture Jönssons starka band till den romersk-katolska kyrkan som i Sverige nu stod inför sin undergång. Att följa Ture Jönssons bana ger en motbild till den svenska nationalstatens för oss självklara framväxt.