Opuscula 18

Olle Ferm, Kungavalet i Strängnäs 1523: Tre infallsvinklar . 2023. ISBN: 9789188568823. 96 s. 100 SEK.

Den 6 juni 1523 valde det i Strängnäs församlade herremötet riksföreståndaren Gustaf Eriksson (Vasa) till kung i Sverige. Vid den tiden ingick även Finland, som hade företrädare på plats, i det svenska riket. Mötet hade sammankallats för att hantera andra ärenden. Nya riksråd och lagmän skulle tillsättas, förhandlingar om Lübecks krav på privilegier skulle slutföras, samtidigt som man väntade på att den danska besättning som höll Stockholm skulle ge upp och överlämna staden i svenska händer.

Under förhandlingarna med de lybska sändebuden lade de svenska förhandlarna fram förslaget att välja riksföreståndaren till kung. Det var ett sätt att stävja kung Fredrik I:s ambitioner att åter införa danskt styre i Sverige. När Lübeck, som tidigare lovat kung Fredrik att stödja hans anspråk på Sverige, ställde sig bakom förslaget, skred man till verket och genomförde ett val, där det fanns bara en kandidat: riksföreståndaren.

Opuscula 17

Herman Schück, Ture Jönsson (Tre rosor): den siste medeltida stormannen (2013). 100 SEK.

Ture Jönsson (Tre rosor) är en förlorare i den svenska historien. Den rollen tilldelades han redan av Gustav Vasas historieskrivare Peder Svart snart efter sin nesliga död. I uttrycksfulla scener drar han det kortare strået gentemot kungen och framstår som en bakåtsträvare och slutligen förrädare.

Det är en effektiv men skev och ofullständig bild. Ture Jönsson var i första hand västgöte, av en ansedd, godsrik släkt med förgrening i Norge och med de tre rosorna i vapenskölden. För honom var den nordiska unionen, med monarken i Danmark, en fullt rimlig statsform.

Hans politiska bana var för tiden ovanligt lång: från det aristokratiska upproret mot Sten Sture d.ä. 1497 till Kristian II:s försök att återta sina riken. Gynnsamma omständigheter förde till höga ämbeten som Västergötlands lagman och rikets hovmästare, dock ej till politiskt inflytande. Hans förmåga att rätta in sig vid regimskiftena har gett honom rykte av ”politisk vinglare”. Själv ansåg han sig strängt iakttaga det feodala samhällets codex för trohetsförhållanden.

Att denne försiktige, erfarne äldre man framstår som initiativtagare till det tidigt avbruta ”västgötaherrarnas uppror” 1529 är en gåta. Lösningen kan till dels sökas i Ture Jönssons starka band till den romersk-katolska kyrkan som i Sverige nu stod inför sin undergång. Att följa Ture Jönssons bana ger en motbild till den svenska nationalstatens för oss självklara framväxt.

Opuscula 16

Per Förnegård, Les démonstratifs dans une compilation historique du xiv^e siècle. Préfixation, microsystèmes, cooccurrences (2012). 100 SEK.

Histoire universelle compilée à Laon 1388 par Jean de Noyal, le Miroir historial se compose d’emprunts à des sources en françois et en latin. Si les chapitres traduits du latin présentent les mêmes caractéristiques linguistiques que les rares passages originaux composés par Jean de Noyal, tel n’est pas le cas de ceux empruntés aux textes en français : sources en langue vernaculaire, ce qui fait que la graphie, le lexique, la morphosyntaxe et la technique narrative varient fortement dans le Miroir historial. Ainsi, la compilation reflète non seulement l’usage linguistique de Jean de Noyal luimême mais aussi ceux des auteurs qui ont rédigé les sources auxquelles il a eu recours. Qu’en est-il des mots démonstratifs ? Leur emploi varie-t-il, lui aussi, tout au long de la compilation ? Cette recherche porte sur l’ensemble des pronoms et déterminants démonstratifs du livre X du Miroir historial. Une large place est accordée aux formes préfixées, à l’alternance des formes marquées et non marquées ainsi qu’à l’analyse de l’environnement immédiat des démonstratifs.

Opuscula 15

Lena Peterson, ”En brisi vas lina sunn, en lini vas unaR sunn … En þa barlaf …”. Etymologiska studier över fyra personnamn på Malsta- och Sunnåstenarna i Hälsingland (2012). 100 SEK.

Runstenarna från Malsta och Sunnå i Hälsingland, idag förvarade i Hälsinglands museum i Hudiksvall, hör av flera skäl till de mer kända av Sveriges vikingatida runstenar. De är ristade med en stavlös variant av runorna, s.k. hälsingerunor, de redovisar en genealogi som omfattar hela sju generationer och de ger oss tolv vikingatida personnamn. Av dessa namn har åtta tolkats tidigare medan de fyra i denna boks titel inte kunnat ges en tillfredsställande förklaring. Men här behandlas nu de båda inskrifterna på nytt och de hittills dunkla personnamnen analyseras sakkunnigt och ingående: »En brisi vas lina sunn, en lini vas unaR sunn … En þa barlaf …»

Opuscula 14

Bertil Nilsson (red.), Från hedniskt till kristet. Förändringar i begravningsbruk och gravskick i Skandinavien c:a 800–1200 (2010, 406 s.). Slutsåld.

När började kristen religionsutövning att göra sig gällande i Skandinavien? Från vilken tid härrör de materiella spåren av förkristen religiös praxis? Och hur skedde mötet mellan det gamla och det nya? Artiklarna i denna bok ansluter till detta övergripande tema som alltså rör kristnandeprocessen i Skandinavien, men de är till sin inriktning sinsemellan olika. Missionärernas insatser belyses inledningsvis med utgångspunkt i den praktik de var formade av i sina skilda ursprungsländer, och i de övriga artiklarna är det arkeologiskt källmaterial som diskuteras i det uttalade syftet att komma åt kristnandeprocessens förlopp i Skandinavien från början av 8oo-talet till slutet av 1100-talet. Boken är som sig bör ett samnordiskt projekt med bidrag av forskare från Danmark, Finland, Norge och Sverige.

Opuscula 13

Olle Ferm, Kung Magnus och hans smädenamn Smek. Historien om en faktoid, dess ursprung, akademiska lansering och spridning (2009, 134 s.). 100 SEK.

Magnus Eriksson, kung mellan 1319 och 1363, har gått till eftervärlden under smädenamnet Smek. Vad betyder smädenamnet, kan man undra. I modern historisk litteratur undrar man inte. Där är man övertygad. Det förklenande tillnamnet sätts entydigt i samband med den homosexualitet Heliga Birgitta anklagade honom för. Men det är en rejäl missuppfattning. I varje fall var det inte det man tänkte på, då man under senmedeltiden lanserade detta öknamn tillsammans med ett annat, Fåne, numera alldeles bortglömt. Sammankopplingen med det förklenande tillnamnet och Heliga Birgittas förebrådelse kom långt senare. Hur, var och när missuppfattningen av öknamnet tillkom och så småningom slog igenom kan man läsa i denna bok.

Opuscula 12

Hans Gillingstam, Det svenska riksrådets världsliga medlemmar under medeltiden (2009, 110 s.). 100 SEK.

Ett riksråd tillkom under 1200-talet. Dess uppgift var att bistå kungen i styret av riket och vid interregnum företräda riket. En reglering av dess uppgifter, sammansättning, rättigheter och skyldigheter skedde genom Magnus Erikssons stadslag och allmänna landslag vid mitten av 1300-talet. Kungen skulle själv välja sitt råd, förutom ärkebiskopen så många biskopar och klerker han ville och därutöver tolv riddare och svenner, ett antal som ibland överskreds. Hans Gillingstam, vår främsta kännare av det medeltida frälset, har i denna bok sammanställt sina forskningar om riksrådets världsliga medlemmar till en behändig handbok.

Opuscula 11

Olle Ferm, Det visa leendet och det narraktiga gapskrattet. Skrattet och den medeltida kyrkan (2008, 164 s.). 100 SEK.

Skratt uppfattar vi i allmänhet som något positivt. Ja, läkare hävdar att det rent av är nyttigt att skratta. Så har det inte alltid varit. I den medeltida kyrkan var meningarna delade. I många kloster ansåg man skratt vara tecken på lättsinne. Det vittnade om en brist på insikt om livets allvar. Leendet var däremot accepterat. Det var den vises signum, medan gapskrattet var narrens, dårens. Andra hävdade att skrattet var något naturligt och att det skulle bejakas, därför att skrattet bidrog till kroppsligt och själsligt välbefinnande. Skrattet försvarades även som ett medel att bestraffa omoral och inskränkt dumhet. Att bli utskrattad var nämligen skamligt. En sentens sammanfattade skrattets sedelärande funktion: seder tuktas med skratt.

Opuscula 10

Jan Paul Strid, Från Mumsmålen till Duvemåla. Den svenska måla– kolonisationen (2006, 169 s.). 100 SEK.

Kråkemåla, Pinnemåla, Träknivsmåla, Ödemåla. Det finns över 1500 ortnamn som slutar på –måla (eller –målen) i Sverige. De för tankarna till nyodling i öde skogsbygder under hårda villkor. Den allmänna uppfattningen bland forskare idag är att de betecknar jordområden som mätts upp för medeltida nybyggen. Men varför finns då namn på –måla bara i östra Götaland, med en markant koncentration till det forna gränsområdet mot Danmark i söder? Det finns en annan, numera mer eller mindre bortglömd förklaring, som öppnar vägen för ett helt nytt sätt att se på namntypen. Den här boken bygger på tvärvetenskap och tillämpar nya

Opuscula 9

Helmer Gustavson, Gamla och nya runor. Artiklar 1982–2001 (2003, 156 s.). 50 SEK.

Våren 2003 lämnade runforskaren och avdelningsdirektören vid Riksantikvarieämbetet Helmer Gustavson sin plats som ordförande för Sällskapet Runica et Mediævalia efter att ha innehaft posten sedan sällskapet bildades 1991. Som ett tack till Helmer för hans värdefulla insatser har denna bok kommit till. Vi har kallat den Gamla och nya runor och den innehåller nio av hans egna artiklar, publicerade under åren 1982-2001. Boken börjar med vikingatidens Gotland och den omtvistade Pilgårdsstenen och slutar med 1700-talets dalrunor. Däremellan behandlas bl.a. några spännande ortnamn på två runhällar, en medeltida gravhäll från Visby, böner och religiösa formler, märkliga vittnesbörd om den stora pesten, läs- och skrivkunnighet under medeltiden, rannsakningar efter runristade stenar och stavar, runor som militärens hemliga skrift på 1600-talet och mycket annat. Språket i inskrifterna är oftast svenska, emellanåt latin, ibland står själva spelet mellan de båda språken och de båda skriftsystemen i fokus för författaren intresse.

Opuscula 8

Lin Annerbäck (red.), Birger jarls tid – en brytningstid? Sex föreläsningar från ett symposium i Stockholm våren 2001 (2002, 128 s.). 50 SEK.

Opuscula 7

Gunnar T. Westin, Olaus Petri, Peder Svart och Gustav Vasa. Religion, politik och historieskrivning i början av 1500-talet (2002, 84 s.). 50 SEK.

Opuscula 6

Jonas Carlquist, Handskriften som historiskt vittne. Fornsvenska samlings- handskrifter – miljö och funktion (2002, 156 s.). 50 SEK.

Om en fornsvensk handskrift är placerad i en vackert präntad, stor och kostligt illuminerad pergamentshandskrift, om dess anfang lyser av gyllene bladguld, är det då samma text som om den är inrymd i en liten oansenlig pappershandskrift utan några egentliga utsmyckningar? Ja, texten är väl densamma om orden är desamma, men däremot är funktionen sannolikt inte identisk. För inte kan man väl tänka sig att denna text avser att säga samma sak i så vitt skilda handskrifter? Medeltida handskrifter är heterogena. Två precis likadana finns inte. Även om variationen till viss del har styrts av den medeltida bokproducentens förutsättningar, så bör skillnaderna också återspegla den enskilda handskriftens roll och uppgifter. Varje handskrift har skapats för en viss funktion, vid en viss tid och på en viss plats. Den blir därmed ett historiskt vittne som kan möjliggöra en social tolkning och upplysa oss om medeltida mentaliteter, ideologier och skriftvanor. Utifrån 20 samlingshandskrifter diskuterar Jonas Carlquistden svenska handskriftskulturen under medeltiden.

Opuscula 5

Karin Hult (red.), Inga helgon precis … Politik, erotik och filosofi i Bysans. Sex föreläsningar vid Göteborgs universitet (1999, 85 s.). Slutsåld.

Bysans, det östromerska riket, existerade i över tusen år (330–1453 e.Kr.) med Konstantinopel som politiskt och kulturellt centrum. Olika aspekter på den grekiska kultur som utvecklades inom detta rike tas upp i denna volym. Bokens sex artiklar, författade av Börje Bydén, Daniel Gustafson, Ingela Nilsson och Gunilla Åkerström-Hougen, återgår på en serie föreläsningar hållna vid Göteborgs universitet.

Opuscula 4

Staffan Nyström (red.), Runor och ABC. Elva föreläsningar från ett symposium i Stockholm våren 1995 (1997, 192 s.). Slutsåld.

Volymen innehåller elva föreläsningar från ett symposium i mars 1995, där användningen av runor under framför allt vikingatid och medeltid står i fokus. Men också runornas ursprung och utveckling tas upp, och jämförelser görs med t.ex. andra skriftsystem och med moderna rön om barns skriftinlärning. Studierna rör såväl den klassiskt grekiska och romerska världen som det kontinentaleuropeiska området och naturligtvis Sverige och Norden. Kända inskrifter som Björketorpsstenen, Rökstenen och den uppländska Hogastenen sätts in i nya, spännande sammanhang, där kult, traditionsförmedling, tolkarens (läsarens) roll och mycket annat blir belyst.

Opuscula 3

Göran Dahlbäck (red.), Miljö och livskvalitet under vikingatid och medeltid. Fem föreläsningar från ett symposium i Stockholm hösten 1990 (1995, 124 s.). 50 SEK.

Denna volym innehåller fem föredrag från ett endagssymposium med samma namn i november 1990. I den första uppsatsen ger Dietrich Denecke en översikt över kontinental forskning kring miljön i gången tid. Klimatvariationer sedan vikingatiden är föremål för behandling i den andra uppsatsen, författad av Wibjörn Karlén och Gunhild Rosquist. Axel Christophersen diskuterar på ett teoretiskt plan om vi kan ha någon uppfattning om människornas ”mentala hälsotillstånd” under en gången tid och konstaterar att här finns ett nytt och spännande forskningfält för arkeologin. Mats Widgren prövar om det är möjligt att med hjälp av en analys av gärdes- och trädessystem förklara de förändringar bebyggelsen genomgick under medeltiden. Maria Vretmark, slutligen, vill visa hur handel med köttprodukter och andra livsmedel blev en naturlig följd av tillkomsten av städer under medeltiden och hur denna handel ledde till att kvaliteteten och tillgången på livsmedel blev bättre i staden än på landsbygden.

Opuscula 2

Inger Lindell (red.), Medeltida skrift- och språkkultur. Nio föreläsningar från ett symposium i Stockholm våren 1992 (1994, 228 s.). SLUTSÅLD, Out of print.

Volymen innehåller nio föreläsningar från ett symposium i maj 1992, i vilka flera olika teman behandlas. Ett tema rör språk- och skriftväxling under medeltiden. Claes Gejrot beskriver bl.a. växlingen mellan latin och svenska i en religiös handskrift från 1400-talet. Helmer Gustavson behandlar språkväxlingen och dess samspel med bruket av runor och latinsk skrift. Stig Örjan Ohlsson diskuterar bland mycket annat om inte förekomsten av arabisk skrift kan tänkas ha bidragit till futhark-reformen. Andra teman rör inställningen till skrift och skriftbehärskning samt skrivundervisning. Exempelvis diskuterar här Sven-Bertil Jansson attityder till literacy. Valentin L. Janin presenterar Novgorods näverbrev, en av de viktigaste källorna för rysk språk- och medeltidshistoria. Jonas Carlquist ger konkreta exempel på textutformningens betydelse för olika läsarter. James E. Knirk visar hur den medeltida runskriften lärdes in och Jan Öberg demonstrerar spännvidden i lekmännens latinkunskaper under svensk medeltid.

Opuscula 1

Göran Dahlbäck (red.), Snorre Sturlasson och de isländska källorna till Sveriges historia. Fem föreläsningar från ett symposium i Stockholm hösten 1988 (1993, 104 s.). 100 SEK.

Denna volym innehåller fyra föredrag som hölls vid ett endagssymposium med samma namn i november 1988. I den första uppsatsen ger Peter Foote en sammanfattning av sin syn på Snorres författarskap, dess innehåll, dess beroende av andra isländska författare och dess betydelse för vår kunskap om den äldre svenska historien. Peter Hallberg tecknar i den andra uppsatsen en bild av Snorre som isländsk politiker och författare. I centrum för hans beskrivning står en analys av Snorres viktigaste verk, Heimskringla. Det tredje uppsatsen är en källkritiskt kommenterad sammanställning av de textställen – på originalspråk och i nusvensk översättning – i en isländska sagalitteraturen som behandlar Erik Segersäll och slaget vid Fyrisvallarna. Slutligen redovisar Lars Lönnroth vad han funnit vara viktigast i det då senaste decenniets sagaforskning, och betonar därvid särskilt den amerikanska forskningens betydelse.